Skräddarsytt | Prova ut  | Verkstad | Principer | Sortiment | Kontakt | Kunder | Om oss | Grupper | Priser | Trender

(Tyvärr, har inte uppdaterat detta för 2007-2010....)

Trendspaning inför 2006

Längre ner hittar du min spådom vad som skulle hända med utrustning under 2005. Och nu med facit i hand var det väl inte helt tokigt spått. Faktum är att de flesta trenderna som var skönjbara i november 2004 ännu idag januari 2006 känns mycket aktuella. Bara än mer uppenbara och starkare. Men - vad är då att vänta inför 2006? Fram med kristallkulan igen!

Det uppenbara är att vi kommer se drivers nästan bara i storleken 460 cc med viktskruvar. Men gäsp, det visste vi ju redan. Det nya är att  viktskruvarna förökar sig och nu återfinns även på fairway woods, på hybrider, till och med på järnset och självklart på putters (det senare för att kompensera snabba-långsamma greener eller personlig preferens eller styrka). Snart sagt alla nya klubbor blir möjliga att anpassa i svingvikt och totaltvikt.

Viktskruvarnas förmåga att häva slice och hook är teoretiskt oomtvistad, men i praktiken är kraftigt överdramatiserat. Det finns t ex många driverskallar som är gjorda med mycket vikt i hälen för att motverka slice och vars effekt är mycket kraftigare än vad man kan få genom att disponera om några gram med skruvarna. För att nu inte tala om effekten för slicare av att få slutna klubblad på drivern. Däremot är justerbar vikt mycket värdefullt för att själv justera svingvikten och känslan utan att behöva demontera klubban eller sätta på lager efter lager av ful blytejp. Viktjustering är mycket användbart. Kanske vill du göra din ruff-hybrid lite tyngre, din driver lite lättare - eller tvärtom? Snart är vi där allesammans, att vi kan ställa om vikt och balans på alla våra klubbor med en IKEA-nyckel och skruvar för ett par kronor styck i shopen (Ja, de är svindyra idag, men kommer att komma ner i pris när alla använder dem).

Hybrider, hybrider, jag 2006 blir nog verkligen hybridernas år. Men hybrider - finns de verkligen? Nej, egentligen är de knappt uppfunna än. Det är nämligen så att praktiskt taget alla hybrider antingen är maskerade järn-3:or som är lite kortare och tyngre för att ge en svingvikt som passar medel-Svensson. Alternativt är en hybrid en maskerad fairway-träklubba, alltså mycket längre än en järn-3 och med lättare huvud för att ge en svingvikt som passar medelgolfaren. Det som gör att den klassas som hybrid är bara formen på klubbhuvudet. Så - mellantinget däremellan är egentligen inte tillgängligt ännu i bred skala.

Det gör att vi fortfarande för det mesta får ett jätte-GAP mellan längsta järnklubban på 38,5" och spoon på kanske 43". Betänk att det är ½" i längd mellan varje järnklubba. Gapet mellan längsta järn och kortaste trä kan då i extrema fall motsvara längskillnaden motsvarande 8-9 järnklubbor. Och så tokiga var inte golfset förr i världen - det är stolligheter som uppkommit på senare år därför att de metal woods man säljer till icke-pros numera reglmässigt är så pass mycket förlängda, och då uppstår dessa längdgap som en konsekvens. Så - tror du det finns eller inte finns en marknad för verkliga hybrider? Ja 2006 blir verkligen hybridernas år. Framförallt när vi slår samman trenden med viktskruvar och trenden med hybrider så möjliggörs de verkliga, nya hybriderna. Det ger nämligen oss klubbmakare nya möjligheter att skräddarsy skaftlängden så att dina klubbor längdmässigt växer samman utan att svingvikterna sticker iväg. Det kommer hjälpa många golfare att klara längre inspel och att träffa fler greener på långa korthål!

Skaften blir också både lättare men också grövre i spetsen för att ge rimlig vridstyvhet utan att tillverkningskostnaderna skjuter i höjden. Det hände egentligen redan förra året då prona spelade med .335" skaftspetsar medan vad som annonserades som samma klubba såldes till medelgolfaren med .350" skaft. Men bredare spetsar är ett rationellt sätt att kompensera de 460CC stora driverhuvudenas ökade vridbelastning på skaften, och slår nog igenom allt mer. Jag tror också vi kommer få se fler duktiga spelare som spelar med grafit i järnseten. Särskilt 2007, när effekten av nästa trend - counterbalancing - slagit igenom under 2006. Då kommer man efterfråga lättare skaft så att man kan ha vikt i huvudet och vikt i händerna, men lätt som fjäder däremellan. Och då dör stålskaften, utom för entusiaster. Fast då är hickory mer pittoreskt att satsa på om man ändå inte bryr sig om att det skall vara lättspelat.

Counter-balancing (butt-weighting) är kandidat till att bli nästa stora trend inom verklig custom-fitting, i alla fall om man får tro John Mathiessen på Golfsmith. Det finns en uppsjö produkter idag för att göra klubban tyngre i greppändan. Det sägs ha hjälpt många både med puttning, järnslag och att slå längre drivar.Bakviktning är egentligen inte nytt. Det nya är att det kommit en rad produkter i några år för att stoppa vikt i greppändan (”backvikta”) på alla klubbor, och ytterligare några produkter för detta just i år. Teorin är att sidstabiliteten och kontrollen skall öka om man håller i ett tyngre föremål (jämför att svinga och hålla en hylsa till en toapappersrulle i handen mot att hålla en 1-2 kg hantel). Men även slaglängd skall öka för 70% av testade golfare, genom att man har detta tunga i händerna att dra neråt i accelerationsögonblicket.  Jag valde att på mig själv testa produkten som uppges göra detta för 70% av golfarna, Golfsmiths C-forcegrepp. Jag byggde 3 st identiska järn-7 men med 0 gram backvikt, 21 gram backvikt och 55 gram backvikt som enda skillnad. Därefter slog jag 11 bollar var med dem i simulator med klubbyte mellan varje slag och registrerade alla värden. Svingen och mekanik och teknik är personlig, så mina slutsatser måste inte gälla för dig. Detta är dock vad jag kom fram till:

Känslan att svinga backviktat är väsentlig. Utan backviktning är känslan den vanliga av en tydlig klubbhuvudvikt som skall svepas mot och igenom bollen. Huvudet väger och man känner dess massa. Med 55 gram backvikt blir samma klubba helt motsatt. Skaftändan känns visserligen stabilt och mycket angenämt tung, men känslan för klubbhuvudet har nästan helt försvunnit. Istället får jag en känsla att jag ”katapultar” iväg det lätta klubbhuvudet i en tydligare rotation där det inte finns något motstånd. Faktiskt en ganska skön känsla, men lite mindre kontrollerad. Med 21 grams backviktning var känslan däremot för mig tydligt negativ – varken det ena (tungt huvud) eller det andra (tungt skaft). Man skulle kunna tro att detta var den perfekta balansen, men tvärtom var det bara förvirrande att svinga en klubba som inte hade någon tydlighet i sin viktfördelning. Det blev svårigt att veta var huvudet befann sig, helt enkelt. Träffetiketterna på klubbladet visade också sämst träffbild med 21-grams backviktning, bäst utan backviktning alls och mitt-emellan med den tunga vikten 55 gram. Den angenäma känslan med 55 gramsvikten att klubban katapultar iväg och accelererar fort genom bollen gjorde att jag upplevde det som att svinghastigheten blir högre med backviktning, men datorn avslöjar att den är närapå exakt densamma med alla tre klubborna. Backviktning hade (för mig) bara en tydlig fördel. Att svingtempot gick ner tydligt (5-10%), utan att jag tappade i längd. Dessutom föreföll min naturligt lite för kraftiga draw att minska och slagen bli genomsnittligt rakare med tung backviktning, dock ökade variansen och ett slag hade till och med fade, att jämföra med klubban utan backviktning där alla 11 slagen hade samma draw, om än lite för mycket. Slutsatsen för egen del är att inte bakvikta järnsetet, och en kund som testade samma sak kom till samma slutsatser som jag skrivit om ovan. Men detta är för mig ett nytt och inte tillräckligt väl utforskat område som kommer kräva mer testning, både av järn, drivers och putters på mig själv och för kunder. 

Trenden att mer och mer efterfråga individanpassad utrustning fortsätter också. Konsumenterna blir sakta men säkert mer medvetna. Av flera skäl blir också de utbildade klubbmakarna allt fler. Jag tror att trender som ställbara viktskruvar och produkter för counter-balancing och den ökade diskussionen om varför proshoparna säljer mer svårslagna drivers till amatörer än till proffs (längre och därmed mer svårslagna skaft, nämligen) sammantaget gör att allt får ett intresse för att individanpassa sina vapen under sakkunnig ledning. De stora klubbmärkena och proshoparna är utmanade, och försöker desperat framhäva sin förmåga inom custom fitting. Men det är svårt att objektivt avgöra om vinner eller förlorar i terräng mot de märkesoberoende och hängivna klubbmakarna och komponentindustrin. Industrin står inför en svår omställning från att ha sålt produkter globalt i volym utan att ta betalt för någon tjänsteförsäljning runt utrustningen, till att det allt mer blir tjänsteinnehållet som är det centrala och varans andel av affären minskar. Den utmaningen kan inte underskattas. Skall man utbilda shoppersonalen på skola i USA? Eller skall man kompensera säljarnas genomsnittligt lägre kunskap om custom fitting och sving/behovsanalys med den typ av datorstöd på hjul som vi alltmer ser på rangerna från t ex Callaway. Kommer sådana fenomen att slå ut klubbmakarna, eller kommer klubbmakarnas möjlighet att gå djupare i analys av sving och utprovning att slå ut shoparna?

Vad som än händer är jag övertygad om att allt fler av oss hängivna golfare kommer söka oss till den som kan metodiskt kan guida oss att finna rätt kravspecifikation, parameter för parameter, och vara lika hängivna detta som vi är hängivna vår sport och villiga att fortsätta söka efter de magiska klubbor som sänker vår score.  Min egen tro är att klubbmakarnas hängivenhet att gå ett steg längre i analys av individen och anpassning i dennes utrustning kommer bidra till att klubbmakare och komponentindustrin bakom dem under 2006 kommer ta ytterligare terräng från märkesklubborna där full individanpassning ännu inte erbjuds. Antag t ex att du är medelålders kronisk slicare som slår bollen normallångt för en 60-åring och vill ha en märkesklubba som häver din mångåriga slice. Du behöver då en driverskalle som är några grader sluten (erbjuds inte bland märkesklubbor), loft på ca 15 grader (erbjuds inte) och skaft på max 44" (ej standard, och kapar man får man galen svingvikt). Ändå säger sig alla märkesklubbor erbjuda custom fitting. Underförstått blir alltid att man rekommenderar sitt eget märke. Och tydligen omfattar inte custom fittingen de kunder som är slicare och medelålders. Men slaget går vidare mellan märkesklubborna som vi lärt oss alltid går både längre och rakare, och klubbmakarnas klubbor som går längre eller rakare beroende på vilketdera de byggs för.

Kanske blir det en tydligare segmentering. Prefab-säljarna har alltid en marknad av oupplysta golfare som bara går för lägsta pris. Klubbmarkarna och de seriösa prona har också en marknad för de mest hängivna och kräsna kunderna. 2006 kommer ge oss vägledning vartåt marknaden går.

Mycket nöje inför utrustningsåret 2006 och väl mött på det gröna gräset med nya magiska vapen att testa! Själv skall jag sänka fler puttar med ett nytt magiskt grepp där ingen hand är ovanför den andra. Magiskt självklart. Det är ju mellan öronen allt sitter...

//Ingvar, Danderyd den 11 januari 2006

PS I allt väsentligt gäller alltså även 2005-trenderna nedan även för 2006, de som jag skrev för över ett år sedan, så jag har låtit dem ligga kvar för den intresserade läsaren. DS

Trendspaning inför 2005

Vad händer på utrustningssidan 2005. Jag har slutit ögonen, tittat in i hjärnan, reflekterat och kommit fram med följande trendspaning inför det kommande golfåret. Många av trenderna är inspirerade av Golfsmith Clubmaker, Technical Magazine och en rad Forum på Internet, men kommer här med mitt ur- och ordval.

Drivers

Ställbara viktskruvar kommer på bred front sedan 2004 års introduktion av Taylor Made´s R7. Snake-Eyes Python t ex har 4 ställbara viktskruvar för att lättare skapa draw-fade etc, och flera sådana huvud kommer. Det kommer också fler huvud 2005 som ligger precis under USGA:s nya maxgräns på 460cc i volym. Men tack vare denna nya regel slutar därefter en mångårig trend mot större och större huvud. Mer grafit i driverhuvudena både här och där kommer också för att ta optimering av vikt i huvdet till de yttersta gränserna för vad som är möjligt.

Fairway woods

Bockningsbara halsar (hosels) återinförs enligt Golfsmith, så att vi klubbmakare skall kunna bocka om huvud till rätt lie. Man tackar. Golfsmith bedömer också att fler huvud kommer med låg profil, "pannkaks-design", däremot blir inte fairway woods nämnvärt större – man skall ju fortfarande kunna träffa bollen utan att använda peg. Tidigare trender med rundade sulor, rails mm, ytterligare sänkt tyngdpunkt med olika metoder t ex tungstensinsatser eller breda sulor, gratittoppar  mm fortsätter.

Järnklubbor

Efter att utvecklingen varit starkare på metalwoods än järnklubbor i många år börjar detta nu vända. Bredare sulor är en trend. Förr gjorde man järn-3 med smalast sula och wedgarna med bredast, och nu har förnuftet äntligen kommit ikapp verkligheten och klubborna byggs tvärtom, sk hybrid-järn. Man vinner flera saker. Mer lättslagna långa järn, som tack vare sin förlåtande natur kan göras aningen längre, och därmed får man en mjukare övergång loft/viktmässigt mellan järnsetet och träsetet. Hybridjärnen ger också lägre tyngdpunkt, väl under bollens egna tyngdpunkt, vilket gör att golfarna kommer att kunna få upp bollen i luften lättare än någonsin, även med järn-3! Topplinjerna blir bredare, men med minimal vikt i toppen, detta för att skapa känsla av självförtroende, utan att tyngdpunkten flyttas uppåt. Konstruktioner med skumfyllda hålrum för att flytta vikt ut mot kanterna och minska klubbans tendens att vrida sig när man träffar mot tå eller häl minskar sidskruven från mångas järnslag. Utseendemässigt ser järn-3, järn-4 och ibland tom järn-5 ut som hybridklubbor, men de är viktmässigt samma vikt som järnhuvud, och de skaftas med samma dimension av skaft som järnklubbor. Vi kommer också se att set med loftgap mellan PW och SW försvinner och AW/GW inkluderas i seten från början, samtidigt som järn-3 allt oftare inte är med i grunduppställningen längre.

Den här trenden mot hybridjärn som gör att fler kan slå både högre, längre och rakare och från sämre lägen är så stark att jag siar att detta innan året är slut kommer beskrivas som 2005 års viktigaste nyhet.

Wedgar

Fler ytbehandlingar som inte blänker i solljus och bländar spelaren. Vi kan vänta oss alla regnbågens färger på wedgehuvud. Varför inte en gul wedge till påsk?

Lättviktsstål av olika slag introduceras också för att ge ytterligare flexibiliet i utformningen av huvud. 3- och 4-wedgesystem hittar vägen till allt fler spelares bagar där det ännu av hävd ofta har funnits PW och SW, och 2006 kommer lättviktsstålet från wedgarna till övriga järnklubbor.

Putters

Må 2005 bli året då den viktigaste klubban i bagen får en renessans i intresse från spelare som inte bara vill slå långt, utan scora lågt också. Och kanske är det inom putters som utvecklingen nu är starkast. Vi har flera trender här.

Huvudena blir större, med större motstånd mot vridning i sidled om man inte träffar riktigt mitt i. Ju större huvud desto effektivare blir de nya sikthjälpmedel som kommer starkt nu. Istället för en liten punkt, eller ett kort streck introduceras alla möjliga cirklar, pilar, streck, rör m fl sikthjälpmedel. Kreativiteten är enorm. Men allt fler vittnar om att dessa stora huvud med sikthjälpmedel hjälper till att sänka fler puttar.

Huvudena tenderar också att göras tyngre och med kortare skaft, bådadera för att stimulera större muskelgrupper att arbeta. Se t ex www.heavyputter.com. Standardlängden har länge varit 35", medan spelare i genomsnitt sänker flest puttar med putters på 33" eftersom armarna hänger friare och man får bättre rotation i ryggen med kortare skaft.

Alltså, putters 2005: sikthjälpmedel, kortare, större, tyngre, och än fler putters av mallet-typ.

Skaft

Trenden mot allt lättare skaft fortsätter. Inom stålskaft kommer allt fler lättviktsmodeller, men framförallt vinner grafitskaft terräng. Jag tror vi kommer få se allt fler elitspelare som överger stålskaften i järnen och övergår till grafit. Duger det till drivern så förstår jag inte varför det inte duger till en järn-6:a! Dagens bästa grafitskaft har hög vridstyvhet (torque) och när totalvikten går ner ca 40 gram kan man unna sig att lägga några gram extra i klubbhuvudet för att få en högre svingvikt som ger fin känsla för klubbhuvudet i svingen, trots att svingmotståndet i form av totalvikt gått ner. Teoretiskt sett ökar både svinghastigheten och precisionen av en sådan ändring. Många som spelar om pengar på tourerna tror jag kommer bedöma att de inte har råd att avstå från den fördel detta ger, men framtiden får utvisa om jag får rätt.

Jag tror inte att särskilt många fler kommer förstå fördelen med purade skaft som ger bättre träffbild genom att skaftet roteras till den position där det själv-vobblar minst, därtill är detta ännu alltför okänt, och något som bara klubbmakare och PGA-spelare ägnar sig åt. Heller inte att fler kommer inse fördelen med frekvensmatchade skaft så att styvheten är densamma genom hela setet, eller set med samma svingvikt genom hela setet. Lockelsen att plocka ihop en klubba här och en där på rea är ofta alltför stor. Men man kan alltid hoppas.

Danderyd den 30 november 2004, inför 2005 års säsong

//Ingvar

Python-putter

Snake Eyes Ti4 med viktsktruvar för draw/fade, högt/lågt